Sist ut!

 Mot nya äventyr…

Imorgon börjar jag på mitt nya jobb. Det är meningen att jag ska vara receptionist på ett fyrstjärnigt hotell med 206 rum i centrala Genève. Jag kommer att få arbetskläder, dvs. kostym, typ, och måste ha svarta skor. I lack, helst. Jag börjar imorgon kl 14.30, men jag ska vara där på förmiddagen för att hinna installera mig själv i den studio som jag får hyra av hotellet en månad – den tid jag behöver för att hitta något eget i Chamonix. Jag tänker flytta till Chamonix, alltså. Så ser planen ut, men som alltid så får vi väl se hur det blir med det. Hursomhelst så kommer detta bli en stor erfarenhet, vad som än händer. Man får se det så.

Ikväll är det meningen att jag ska packa, men det kommer inte hända.

Jag var sist att lämna Hotellet i Dalen. Vemodigt och på nåt märkligt vis lite surrealistiskt. Att vara själv i lägenheten som jag delat med 6-7 pers i 4 månader, utan några andra saker där än mina egna på väg ut, gav intryck av att inte hända på riktigt.


Minnen…

Jag sopar köket och får fram en pytteliten glaskub ur ett hörn (ski tech-Mackan ska visa hur stort utrymmet är i deras personalboende i en annan dal sent en lördagkväll medan jag lyssnar med tandborsten i munnen. Han slår ut med händerna och ett ölglas åker i golvet. Det splittras i hundratals små fyrkantiga vassa glasbitar som far som isbitar över hela golvet. Han står kvar med händerna höjda, ser sig omkring och lyfter sedan blicken mot mig med ett trött leende) tillsammans med diverse skräp och damm som fastnar i en kladdig fläck vid kylskåpet. (”Värst med att inte ta ut soporna är när de börjar läcka sopjuice”.) När jag lyfter ner min gitarr från soffan (Stefan har stämt gitarren och hans fingrar far över strängarna i snabb takt. Inte riktigt en melodi, men inte riktigt en icke-melodi heller. Jag och Sander filosoferar slött och det snöregnar ute) ser jag att någon glömt hela sitt lavinsändarkit (”ska du åka nåt idag? Kan vi låna ditt lavinkit?”) under en tröja som jag tror sett Julia ha på sig. På den andra soffan ligger ett par övergivna skidbyxor, de kan få ligga ihop med de små fina pjäxorna (”kolla vad jag har hittat! Fan jag kan inte ha dem, vem har så här små fötter? Barnpjäxor…” ), vars ägare ingen känner, i garderoben. På balkongen hittar jag mina bortglömda ljusprojekt som jag smittade Anna med en gång, under bordet en ölkartong av samma sort som den Andreas köpte, förutom att hans öl hette SANS ALCOOL (alkoholfri), i kylen ligger en flaska Muscat kvar, på bordet en plastlåda med halvknaprade nötter i (Anders, med ett höjt ögonbryn: ”Kan man äta de här?”) och under vår våningssäng ett antal hårnålar, hårklämmor, strumpor och, av någon anledning, tejpbitar – alltihop mitt verk, förmodligen.


Surrealism…

Sådär höll jag på i ett par timmar, och tiden det tog att packa min bil med allt, inklusive madrassen jag köpte på IKEA plus kudden jag fick av Johanna och brädan och… ja, allt… Det tog ju precis hela dan. Jag kom fram till Annecy vid 21.30, såg slutet av Vertical Limit med Olivier och Juliette och somnade sedan fortfarande med samma känsla av surrealism i hjärtat.

Hej då bondgårdshotellet, kramar från mig!

Catrine

Annonser

Ragnar – uppföljaren

Ragnar.

”Ragnar” har blivit ett begrepp på jobbet. ”En ragnar” säger man om en gäst som beter sig allmänt creepy, som gör en illa till mods och känns oberäknelig. ”Som Ragnar, typ.”

Den riktiga Ragnar, som ju självklart inte heter Ragnar egentligen, lämnade hotellet innan jul förrförra året. Om någon lyckats missa honom, så finns bakgrundshistorien om honom här:

Historien om Ragnar.

Härom veckan var jag i mataffären en sväng för att handla mjölk till våra frukostgäster, och på vägen ut från affären fick jag ett sms av chefen:

Ragnar är här! Kom inte hit!!

Det visade sig att han varit inne för att hälsa på, framför allt för att hälsa på min kollega som slapp den upplevelsen eftersom hon var på semester.

Han behöver med andra ord inte ens bo här för att dyka upp som ett magplask i en extra geggig lerpöl.

Spännande, eller hur…? 🙂

 

Researrangörsparodi

Igår var det bartömning för personalen på hotellet, samt Dennis från Sportaffären som vi samarbetar med och hans kompis som är här på semester. Inga gäster, inga utomstående säsongare, fri dricka i baren, beachparty-tema på den lokala nattklubben senare (endast säsongare välkomna, årets sista fest) så alla hade sommarkläder. Det dracks öl direkt ur ölkranen genom snorkel med tillhörande cyklop, dansades i flip-flops på borden och de mest osannolika drinkar blandades av icke-kvalificerade bartenders.

Robert, vår kökschef och den mest uttalade Researrangör-motståndaren av oss alla, var utklädd till Researrangör-cykelguide. Han satt i de traditionella blå shortsen, en gammal vit piké och på huvudet hade han en cykelhjälm med ett stort Researrangörsmärke fastklistrat på sidan. Detta är orginalutrustning som han hade hittat i hotellets cykelförråd – Hotellet har öppet även på sommaren då man har cykeluthyrning precis som på Korsika – och den klädde honom förträffligt. En av anledningarna till hans ogillande av företaget är att det är så kostnadsmedvetet – till restaurangens rôtisserie på tisdagar ska man enligt traditionen ha sexton olika sallader men här gör vi bara åtta, för att ta ett exempel bland många andra. Hela vintern har jag fått ringa till olika matleverantörer å Roberts vägnar för att de inte sköter sig som man gör i Sverige där det finns en definition på ordet service. Mycket av vår utrustning fungerar dåligt men den lagas inte och byts inte ut eftersom det är för dyrt osv.

Efter någon timme igår sa Robert att han bara skulle gå ner i källaren lite, och ingen tänkte mer på det. När han kom tillbaka upp var det ingen utom Julia som fick syn på honom när han skulle försöka cykla ner för de fyra smala och branta trappstegen till receptionen. Det var trångt, och lite för brant, så när Roberts bromsade med handbromsen så stannade framhjulet medan resten av ekipaget fortsatte i en regelrätt kullerbytta. Men han kom upp på cykeln igen, förmodligen grymt nöjd med att ingen hade sett, och cyklade in i baren där han möttes av jubel och hurrarop. Han bad om att få vår uppmärksamhet och någon stängde av musiken. Han stod gränsle över en blå mountainbike, över huvudet och ena armen hade han hängt ett cykeldäck och i handen höll han ett papper. Han såg glad och entusiastisk ut, och det ångade sarkasm och ironi om honom när han tog sats:

”Hej och välkomna till Dalen, det är jag som ska vara er cykelvärd* den här veckan. Dalen är en av tre dalar och det ligger på 58 000 meters höjd**. Normalt är sexton cykelleder – vi har åtta***. Cykla inte framför mig, och cykla inte ur spår för det kan komma farliga bilar här (han visade lite vagt med handen vilken sida de farliga bilarna kunde komma på). När vi stannar för vätskestopp dricker vi Carlsberg, för vi är sponsrade av dem. Nu kör vi!”

Alla gapskrattade så att tårarna rann. Han satt upp på cykeln igen och vinglade iväg ut ur baren, men tappade balansen på tröskeln och trillade ut i entrén. Vi vred oss av skratt! Denna klockrena imitation av en Researrangör-guide, komplett med attityd och inkompetens, så här under stängning kunde inte ha varit bättre.

 Catrine


* Man får inte säga ”guide” längre, det heter numera ”värd”.

**Dalen där vi bor ligger på 1400 meters höjd och är en av tre byar som alla ligger i samma dal.

***Här finns många cykelleder, Robert hänvisar förstås till rôtisseriet.

En tår i ögat

Hej på er,

Måste bara dela med mig av en så fantastisk händelse. Fick en tår i ögat ikväll.

Vi gick från att vara fullbokade till att stå med 2 rum över ikväll. In kommer Eva Svensson från Göteborg, härliga Eva som är trogen stammis, nyopererad och i panik när hon inser att hon glömt boka. Men vi har rum kvar – så hon får rum 64. Sitter och pratar i 30 min innan hon går upp, ringer ner efter 3 min.

”Batman! PANIK, fönstret går inte att stänga! Jag kan inte sova med öppet fönster.”

Jag åker upp och försöker med våld stänga det utan att lyckas. Går ner och ringer systerhotellet och säger att Eva kanske kommer. Går förbi Lars-Göran från ett av stammisföretagen och lägger en spydig kommentar (vi har den kontakten med varandra). Han sitter i möte med lite stammisföretagsfolk från Norge och säger: ”men Batman, vi kan åka upp och kolla”. Så jag ringer upp till Eva och kollar det är ok.

Upp kommer jag med några händiga män och hela situiationen känns ju en aning konstig. Men kul – så vi gör här hos oss, right?

Dom provar allt, inget går, Eva har panik. Nyopererad som hon är så vill hon helst inte flytta. Lars-Göran tittar sig omkring och säger:

”Du, jag har inte använt sängen. Vi byter rum!”

”Jaaaa!” utbrister Eva, ”vad kul!”

Båda tittar på mig och säger ”spring ner nu vi fixar detta”. Jag blir rörd och sentimental och förklarar hur tacksam jag är. Lars-Göran bokstavligen kastar ut mig:

”Batman, vi löser detta. Sveriges bästa hotell , finns inget annat alternativ än detta.”

Senare kommer Eva ner och säger att hon är så tacksam över att just VI ligger vid hennes kontor. ”Ni bara löser allt.”

Älskade stammisar, gäster. Fy fasen vad bra vi är!

🙂 🙂 🙂

Unga grabbar i köket

Vi har tre och en halv kock i personalen. Den halva kocken är Glenn, även kallad Stress och vattenteknikern – alltså vår diskare, som får hjälpa till i köket ibland. Vidare så har vi radarparet Kalle och Anders, och så köksmästaren Robert som de andra kallar Pappa. Att de kallar honom så kan bero på att han är så pass mycket äldre än de andra – ca tio år – och på att han är deras offpist-gud. Kalle och Anders ser upp till honom som tonåringar ser upp till sin idol, och de har börjat härma hans sätt att prata. Robert pratar utpräglad stockholmsslang; det heter ”lagg” och inte ”skidor”, och så vidare. Nu säger till exempel alla kockarna ”han har gått och dunat” när de pratar om någon som gått och lagt sig.

Kalle, Anders och Stress (för ingen kallar honom Glenn längre) utgör partyligan nummer ett. De har bland annat kommit på en egen dans till botten Anna, vilket resulterat i att när helst den låten spelas på radio (ja, det finns en fransk version) så måste de upp och dansa den. Det inträffade mitt under p-middagen för någon dag sedan, och för oss som dittills varit lyckligt ovetande blev det något av en chock.

Där satt vi alla runt bordet som vanligt, radion var på i bakgrunden och alla pratade om olika saker. I total avsaknad av allt som ens avlägset skulle kunna liknas vid förvarning så reste sig plötsligt Kalle, Anders och Stress upp samtidigt. Kalle och Stress välte stolarna bakåt och rusade ut i köket. Anders, som satt lite illa till mitt på bänken med en vägg bakom sig och matbordet framför sig, började raskt klättra över den personal som skiljde honom från de andra. Vi övriga undrade inte helt oväntat vad som försiggick, då någon upplyste oss om kockdansen. Alla rusade efter dem ut i köket för att se, och detta är vad vi såg när vi fick fri sikt över dem:

Anders joggar runt stålbordet i kökets mitt med köksverktyg i händerna som han viftar med. Stress står på sin plats i disken och utför sin dans i studsande steg med diskslangen som han vevar vilt med. Mitt i köket mellan Anders och Stress hoppar Kalle omkring med ena armen runt en låda rödbetor medan den andra armen viftar med en låda champinjoner. Vatten sprutar åt alla håll från disken, champinjonerna flyger och det bankas med träslevar och andra tillhyggen på stålbordet.

Kvar vid bordet satt Robert och himlade med ögonen och flinade – han kunde inte låta bli, det kan man sällan när det handlar om de där tre.

Idag hade de bestämt, den lediga dagen till ära, att åka runt bland alla restauranger i liftsystemet och ta en drink på varje ställe. Till middagen lallade de in här med både hjälmar och gogglar på trekvarten. Anders ställde sig att flirta med Mackan (barman) som, givetvis, inte kunde låta bli att skratta åt en gravallvarlig kock som med konstens alla knep försökte charma honom på håll, förtjust gömd bakom sin snowboard med hjälmen bakåtskjuten på huvudet och svajande hållning. Kalle tog sig igenom sin middag med samma stil, elegans och fart som en smygande katt, om än ej med samma precision. En hel del vatten och ris hamnade bredvid, till Stress och Anders fnittrande förtjusning och kringsittande personals lätta oro.

/Catrine

Batmans påskstatus

Glömmer koden till jobbet, ingen svarar, kommer in till slut — 30 min senare. Stressad så klart då frukosten ska vara framme om 5 min, äggen slut i kylen, springer till torrförrådet — på tillbakavägen tappar jag hela kartan — ni förstår vad som hände med äggen, får en stöt av äggkokaren och är nu halvt förlamad i ett finger, 2 min senare halkar jag på en smörklick — lyckas rädda fallet genom att sätta handflatan på kaffeplattan — SOM VAR PÅ, i den reaktionen så vänder jag mig om för snabbt och slår huvudet/ansiktet i dörrkarmen vilket då så klart ger mig näsblod. Och nu så får man samtal om att strömmen gått på systerhotellet som stängde för påsk igår. Men annars är det bra 😉

Att leta säkringar ihop med en svettdoftande Claude

Min lördag, den nu senast alltså, var ganska soft för ovanlighetens skull. Egentligen brukar det aldrig bli panik riktigt men hela dagen kan beskrivas som något av ett stressmoment ändå. Jag vet inte varför, det är lite svårt att sätta fingret på det.

Men i lördags i alla fall så var jag på hotellet kl 06 som vanligt, sa hej då till de tidiga gästerna och bockade av nycklar, gjorde mina VIP-korgar till rummen och var klar att gå hem och sova vidare vid 07.30. Eftersom receptionen i vanliga fall öppnar kl 8 så kan jag inte med att gå hem och sova innan dess, av komplicerade samvetsskäl, så jag satte mig vid personalens frukostbord. Frukostpersonalen, Jonas och Linéa, satt också där men det känns trots det alltid som man sitter där helt själv vid den tiden på lördagsmornar. Linéa knaprade på en brödbit och stirrade tomt, Jonas satt och diggade till Mark Knopfler och löste korsord och tänkte högt. Jag bara satt, och det höll jag fortfarande på med när snabbtelefonen ringde från hotellchefens rum. Tydligen hade två gäster missat planet från Stockholm så jag satte mig vid internet för att leta upp alternativa transfers från diverse flygplatser runt om i Alperna. Sedan gick jag hem och sov, bara för att 45 minuter senare bli väckt av att hotellchefen stod och ruskade mig i axeln och hojtade om pjäxor på flygplatsen. Jag somnade om, och var tillbaka på hotellet kl 13 för personalaktivitet – grillning på terrassen – och sedan anlände den första bussen med gäster ovanligt tidigt. Sedan hände typ ingenting mer. Jag gick och hämtade liftkort vid ett tillfälle, men det var det. Kvällen blev lång och seg; med få gäster på hotellet kl 21 finns inte så mycket att göra. Men så, vid 21.30, kom den ensamme kocken ned från köket och ställde sig att stirra på mig i receptionen. Med huvudet lätt bakåt och uppspärrade ögon såg han ganska skärrad ut.

”Säkringen till frysen har gått. Vi måste ha en ny säkring, nu! Annars kan vi kasta allt vi har däri!” pep han, varpå han tvärvände och sprang tillbaka dit därifrån han kommit. När vi inte hittade någon ny säkring på kontoret blev det läge att börja ringa efter någon. Vår externa allt-i-allo Max svarade inte i sin mobil, och det gjorde inte heller hotellchefen eller köksmästaren så då valde jag bara ett nummer lite på måfå i telefonlistan över användbara nummer som finns i receptionen. När han som svarade i andra änden hade förstått situationen sa han:

”Men… Hur fick ni det här numret? Och vi är för övrigt inget rörmokeri heller, det är vi som tar hand om ert vattenavfall, haha, men det är klart att vi kanske kunde hjälpa. Jag bor verkligen alldeles för långt från kontoret, men jag ska ringa en som bor nära och som jag tror skulle kunna möta er.”

Han ringde upp efter någon minut och sa åt mig att ta mig till Champions parkering där jag skulle möta personen i fråga, en viss Claude.

När jag svängde in på parkeringen vid 21.45 var den helt svart och öde, sånär som på en ensam bil med motorn igång. Föraren spanade mot mig, jag svängde runt och parkerade ett par rutor bort. Som på en hemlig signal klev vi ur våra bilar och möttes på halva vägen.

”Är du här för säkringen?” frågade han artigt.

”Ja,” sa jag.

”Hoppa in” sa han och satte sig i sin bil och började köra. Kvar stod jag med min egen bilnyckel i handen, betraktade hans bromsljus och tänkte att jag nog borde låsa min bil innan jag försvann från platsen. Han kom tillbaka och låste upp passagerardörren, och jag klev in.

Deras kontor låg kanske 200 meter bort. Han visade mig uppför trappan till en ganska olustig arbetsplats och in i en liten lokal kantad av stora blå brummande skåp, varav ett var märkt ”gyttja”. Han öppnade ett av skåpen och ställde sig att rota planlöst på en hylla som var överbelamrad med säkringar av olika modeller.

”Då ska vi se…” muttrade han för sig själv medan jag stod bredvid och såg mig omkring. Rummet lystes upp av gula lysrör, med svarta fönster på ena väggen och överallt en röra som bara brukar synas i verkstäder. På en krok precis vid dörren hängde en sorts gråbruna blåställ, och ovanför dem satt en lapp på väggen: ”Använda smutsvattenkläder”. Över hela huset hängde en markant odör av kloak, och runt Claude hängde en lika bestämd doft av gamla arbetskläder, det vill säga svett. Och så fick jag syn på tavlan på väggen. Under nästföljande kvart, medan Claude pillade på i skåpet, stod jag och betraktade den tavlan. Den föreställde ett bildschema för hur vatten renas, alltså hur ett vattenreningsverk fungerar. Ah, jag står på vattenreningsverkets kontor kl 22 en lördagkväll och letar säkringar ihop med en svettdoftande Claude, tänkte jag. Kul. Till slut, efter att ha ringt sin chef och två kollegor, gav han upp. Alla säkringar de hade var minst en halv centimeter för långa. Han skjutsade mig tillbaka till min bil, jag tackade så mycket och så åkte han sin väg. Jaha.

På vägen hem ringde jag till hotellet och bad Marcus försöka få tag på Max igen. Marcus var tyst en sekund, sedan svarade han:

”Ja, fast det kan inte ha varit säkringen ändå, för frysen hoppade igång igen sen. Fast lampan därinne funkar inte, i och för sig…”.

Hoppade igång? Info…?

Tillbaka på hotellet fanns ingenting mer att göra än att vänta på de två timmar försenade danskarna. De anlände runt 01.30, och kl 02 vred vi fram tiden en timme men jag fick ändå sova nästan fyra timmar i natt.

/Catrine