Researrangörsparodi

Igår var det bartömning för personalen på hotellet, samt Dennis från Sportaffären som vi samarbetar med och hans kompis som är här på semester. Inga gäster, inga utomstående säsongare, fri dricka i baren, beachparty-tema på den lokala nattklubben senare (endast säsongare välkomna, årets sista fest) så alla hade sommarkläder. Det dracks öl direkt ur ölkranen genom snorkel med tillhörande cyklop, dansades i flip-flops på borden och de mest osannolika drinkar blandades av icke-kvalificerade bartenders.

Robert, vår kökschef och den mest uttalade Researrangör-motståndaren av oss alla, var utklädd till Researrangör-cykelguide. Han satt i de traditionella blå shortsen, en gammal vit piké och på huvudet hade han en cykelhjälm med ett stort Researrangörsmärke fastklistrat på sidan. Detta är orginalutrustning som han hade hittat i hotellets cykelförråd – Hotellet har öppet även på sommaren då man har cykeluthyrning precis som på Korsika – och den klädde honom förträffligt. En av anledningarna till hans ogillande av företaget är att det är så kostnadsmedvetet – till restaurangens rôtisserie på tisdagar ska man enligt traditionen ha sexton olika sallader men här gör vi bara åtta, för att ta ett exempel bland många andra. Hela vintern har jag fått ringa till olika matleverantörer å Roberts vägnar för att de inte sköter sig som man gör i Sverige där det finns en definition på ordet service. Mycket av vår utrustning fungerar dåligt men den lagas inte och byts inte ut eftersom det är för dyrt osv.

Efter någon timme igår sa Robert att han bara skulle gå ner i källaren lite, och ingen tänkte mer på det. När han kom tillbaka upp var det ingen utom Julia som fick syn på honom när han skulle försöka cykla ner för de fyra smala och branta trappstegen till receptionen. Det var trångt, och lite för brant, så när Roberts bromsade med handbromsen så stannade framhjulet medan resten av ekipaget fortsatte i en regelrätt kullerbytta. Men han kom upp på cykeln igen, förmodligen grymt nöjd med att ingen hade sett, och cyklade in i baren där han möttes av jubel och hurrarop. Han bad om att få vår uppmärksamhet och någon stängde av musiken. Han stod gränsle över en blå mountainbike, över huvudet och ena armen hade han hängt ett cykeldäck och i handen höll han ett papper. Han såg glad och entusiastisk ut, och det ångade sarkasm och ironi om honom när han tog sats:

”Hej och välkomna till Dalen, det är jag som ska vara er cykelvärd* den här veckan. Dalen är en av tre dalar och det ligger på 58 000 meters höjd**. Normalt är sexton cykelleder – vi har åtta***. Cykla inte framför mig, och cykla inte ur spår för det kan komma farliga bilar här (han visade lite vagt med handen vilken sida de farliga bilarna kunde komma på). När vi stannar för vätskestopp dricker vi Carlsberg, för vi är sponsrade av dem. Nu kör vi!”

Alla gapskrattade så att tårarna rann. Han satt upp på cykeln igen och vinglade iväg ut ur baren, men tappade balansen på tröskeln och trillade ut i entrén. Vi vred oss av skratt! Denna klockrena imitation av en Researrangör-guide, komplett med attityd och inkompetens, så här under stängning kunde inte ha varit bättre.

 Catrine


* Man får inte säga ”guide” längre, det heter numera ”värd”.

**Dalen där vi bor ligger på 1400 meters höjd och är en av tre byar som alla ligger i samma dal.

***Här finns många cykelleder, Robert hänvisar förstås till rôtisseriet.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s