Mot nya äventyr…
Imorgon börjar jag på mitt nya jobb. Det är meningen att jag ska vara receptionist på ett fyrstjärnigt hotell med 206 rum i centrala Genève. Jag kommer att få arbetskläder, dvs. kostym, typ, och måste ha svarta skor. I lack, helst. Jag börjar imorgon kl 14.30, men jag ska vara där på förmiddagen för att hinna installera mig själv i den studio som jag får hyra av hotellet en månad – den tid jag behöver för att hitta något eget i Chamonix. Jag tänker flytta till Chamonix, alltså. Så ser planen ut, men som alltid så får vi väl se hur det blir med det. Hursomhelst så kommer detta bli en stor erfarenhet, vad som än händer. Man får se det så.
Ikväll är det meningen att jag ska packa, men det kommer inte hända.
Jag var sist att lämna Hotellet i Dalen. Vemodigt och på nåt märkligt vis lite surrealistiskt. Att vara själv i lägenheten som jag delat med 6-7 pers i 4 månader, utan några andra saker där än mina egna på väg ut, gav intryck av att inte hända på riktigt.
Minnen…
Jag sopar köket och får fram en pytteliten glaskub ur ett hörn (ski tech-Mackan ska visa hur stort utrymmet är i deras personalboende i en annan dal sent en lördagkväll medan jag lyssnar med tandborsten i munnen. Han slår ut med händerna och ett ölglas åker i golvet. Det splittras i hundratals små fyrkantiga vassa glasbitar som far som isbitar över hela golvet. Han står kvar med händerna höjda, ser sig omkring och lyfter sedan blicken mot mig med ett trött leende) tillsammans med diverse skräp och damm som fastnar i en kladdig fläck vid kylskåpet. (”Värst med att inte ta ut soporna är när de börjar läcka sopjuice”.) När jag lyfter ner min gitarr från soffan (Stefan har stämt gitarren och hans fingrar far över strängarna i snabb takt. Inte riktigt en melodi, men inte riktigt en icke-melodi heller. Jag och Sander filosoferar slött och det snöregnar ute) ser jag att någon glömt hela sitt lavinsändarkit (”ska du åka nåt idag? Kan vi låna ditt lavinkit?”) under en tröja som jag tror sett Julia ha på sig. På den andra soffan ligger ett par övergivna skidbyxor, de kan få ligga ihop med de små fina pjäxorna (”kolla vad jag har hittat! Fan jag kan inte ha dem, vem har så här små fötter? Barnpjäxor…” ), vars ägare ingen känner, i garderoben. På balkongen hittar jag mina bortglömda ljusprojekt som jag smittade Anna med en gång, under bordet en ölkartong av samma sort som den Andreas köpte, förutom att hans öl hette SANS ALCOOL (alkoholfri), i kylen ligger en flaska Muscat kvar, på bordet en plastlåda med halvknaprade nötter i (Anders, med ett höjt ögonbryn: ”Kan man äta de här?”) och under vår våningssäng ett antal hårnålar, hårklämmor, strumpor och, av någon anledning, tejpbitar – alltihop mitt verk, förmodligen.
Surrealism…
Sådär höll jag på i ett par timmar, och tiden det tog att packa min bil med allt, inklusive madrassen jag köpte på IKEA plus kudden jag fick av Johanna och brädan och… ja, allt… Det tog ju precis hela dan. Jag kom fram till Annecy vid 21.30, såg slutet av Vertical Limit med Olivier och Juliette och somnade sedan fortfarande med samma känsla av surrealism i hjärtat.
Hej då bondgårdshotellet, kramar från mig!
Catrine
Hotellreceptionen 