En tår i ögat

Hej på er,

Måste bara dela med mig av en så fantastisk händelse. Fick en tår i ögat ikväll.

Vi gick från att vara fullbokade till att stå med 2 rum över ikväll. In kommer Eva Svensson från Göteborg, härliga Eva som är trogen stammis, nyopererad och i panik när hon inser att hon glömt boka. Men vi har rum kvar – så hon får rum 64. Sitter och pratar i 30 min innan hon går upp, ringer ner efter 3 min.

”Batman! PANIK, fönstret går inte att stänga! Jag kan inte sova med öppet fönster.”

Jag åker upp och försöker med våld stänga det utan att lyckas. Går ner och ringer systerhotellet och säger att Eva kanske kommer. Går förbi Lars-Göran från ett av stammisföretagen och lägger en spydig kommentar (vi har den kontakten med varandra). Han sitter i möte med lite stammisföretagsfolk från Norge och säger: ”men Batman, vi kan åka upp och kolla”. Så jag ringer upp till Eva och kollar det är ok.

Upp kommer jag med några händiga män och hela situiationen känns ju en aning konstig. Men kul – så vi gör här hos oss, right?

Dom provar allt, inget går, Eva har panik. Nyopererad som hon är så vill hon helst inte flytta. Lars-Göran tittar sig omkring och säger:

”Du, jag har inte använt sängen. Vi byter rum!”

”Jaaaa!” utbrister Eva, ”vad kul!”

Båda tittar på mig och säger ”spring ner nu vi fixar detta”. Jag blir rörd och sentimental och förklarar hur tacksam jag är. Lars-Göran bokstavligen kastar ut mig:

”Batman, vi löser detta. Sveriges bästa hotell , finns inget annat alternativ än detta.”

Senare kommer Eva ner och säger att hon är så tacksam över att just VI ligger vid hennes kontor. ”Ni bara löser allt.”

Älskade stammisar, gäster. Fy fasen vad bra vi är!

🙂 🙂 🙂

Annonser

Batmans påskstatus

Glömmer koden till jobbet, ingen svarar, kommer in till slut — 30 min senare. Stressad så klart då frukosten ska vara framme om 5 min, äggen slut i kylen, springer till torrförrådet — på tillbakavägen tappar jag hela kartan — ni förstår vad som hände med äggen, får en stöt av äggkokaren och är nu halvt förlamad i ett finger, 2 min senare halkar jag på en smörklick — lyckas rädda fallet genom att sätta handflatan på kaffeplattan — SOM VAR PÅ, i den reaktionen så vänder jag mig om för snabbt och slår huvudet/ansiktet i dörrkarmen vilket då så klart ger mig näsblod. Och nu så får man samtal om att strömmen gått på systerhotellet som stängde för påsk igår. Men annars är det bra 😉

Missförstånd? Kort minne?

Eller bara allmänt dum i huvudet?

Jag älskar våra gäster, med betoning på älskar… Ok, nu överdrev jag lite – inte alla. Det finns vissa undantag, som allt här i livet. När man ser vissa namn på ankomstlistan så vill man bara gräva ner sig. Hela dagen kan bli ”förstörd”. Och som alltid är det lika kul att överlämna sitt pass och slippa denna jobbiga människa. Man skrattar alltid så där vidrigt hånaktigt åt sin kollega men tro mig, man får tillbaka det tio gånger om när det är ombytta roller.

Ibland kan det dock komma en helt ny, random gäst, som man inte har en aning om vad det är för typ. Man går igenom allt ordagrant. Är extremt tydlig och nästan frågar om gästen kan upprepa vad man precis sagt, så man är säker på att han förstått. Men självklart litar man på att han förstår allt.

Som i onsdags. Där kom han – vi kallar han för Harald. Direkt när jag ser han så får jag ett ord i huvudet: Rikspucko.

För det första så måste han läsa på lappen utanför, tydligen. På renaste svenska står där att om denna dörr är låst så ring på porttelefonen. Självklart ringer han – utan att ha provat att öppna dörren, såklart, och första sucken är där med ett faktum. Jag öppnar dörren, som redan är öppen, åt han.

”Hej, har beställt rum.”

”Hej, vad trevligt, i vilket namn?” Egentligen vill jag fråga i vilken färg han har beställt rummet i.

”Alltså jag har precis beställt på nätet.”

”Jag förstår, men i vilket namn står det?”

”Alltså på bookingsidan.”

”Ja vad trevligt, men i vilket namn?” Jag är redan inne på 5:e sucken i mitt huvud.

”Mitt namn.”

”Och vad är ditt namn?”

”Jaaa alltå mitt förnamn är Harald, om du tänkte på det.”

”Okej Harald, här hittar jag dig. Och det stämmer med en natt?”

”Ja, jag har precis bokat en natt på bookingsidan.”

Sucken i mitt huvud gör mig nästan illamående.

”Precis, det stämmer.”

”Får jag ett rum här då?”

”Ja du har bokat ett rum så självklart får du det, rum 317 blir ditt och det ligger på plan 3.”

”Plan 3?!”

”Ja precis.”

”Det blir alltså någon våning upp? Och inte ner?”

”Ja det blir upp.”

”Ja just. Okej. Upp. Frukost, har ni det?”

”Självklart, frukost ingår och den serveras mellan 07-9:30.”

”6:30 sa du?”

”Nej 07.”

”Ok då kommer jag 06:30.”

”Den börjar 07.” Mitt tålamod är redan borta men ändå sitter man med stans största leende.

”Ok. 07.”

Efter ytterliggare genomgång av allt annat så fortsätter det på exakt samma sätt. Utan att överdriva så var detta den längsta incheckning jag någonsin gjort; 1 timme och 5 minuter.

När han äntligen gått – ja man får faktiskt tänka så ibland, dom som säger att dom inte gör det är inte från denna planet – så sitter jag kvar nästintill apatisk. Och ändå, trots mina ansträngningar, kom Harald till frukosten kl 06:20.

Det enda jag undrar är… Var jag otydlig? Var han mentalt efterbliven eller bara allmänt dum i huvudet? Eller en blandning? Eller är det dolda kameran…? För i så fall så VAR DET INTE KUL!

Jag önskar så att jag kunde fråga honom. Jag är en person som utan tvekan skulle kunna ställa en sån fråga. Men som vi alla vet – man gör inte det i det här yrket. Man sitter där och ler, och ju mer ”dum i huvudet” dom är, desto större är ditt leende . Man dödar dom med kärlek. Äkta eller hatkärlek. Men kärlek är det.

Jag skulle i stort sätt göra allt för mina gäster, oavsett vilka bokstavskombinationer dom har. Varför? För att jag älskar mitt jobb. Jag älskar bra service. Och i det här yrket finns det inget annat alternativ än att ge 100% toppservice – oavsett mentala störningar hos gästerna.

MEN – för det finns alltid ett men – ibland vill jag bara dra på mig min Batman cape och hoppa in i min batmobil och åka till min batman cave. Och stanna där.

Over and out

/Batman

Omvårdnadsavgift

Grupper – åh som vi älskar dem…  

Vi har just nu uppe på förslag att införa en så kallad omvårdnadsavgift, speciellt framtagen för gruppbokningar. Låt oss säga 1500:- per grupp, max 10 pers.

Vid detta ingår följande:

  • Transport från ytterdörr, alternativt lobby, till rum. Avklädning ingår ej, såvida det inte är en döläcker engelsman med kostym.
  • Resorb bredvid sängen
  • Huvudvärkstablett vid utcheck, alternativt 2 men det får bli en kostnadsfråga.
  • En fräck kommentar såsom ”törstig igår?”, eller vid extremt jobbiga situationer: ”du ser förjävlig ut”.

Anledningen och bakgrunden till förslaget är följande skildring av tisdags kväll förra veckan:

Yes – äntligen är det konferens! I Stockholm! Wohoo!!

Jag menar, lämna frugan, ungar, disken, you name it. Träffa arbetskollegorna på huvudkontoret, middag och kick off i huvudstaden och samtidigt spendera natten på hotell. Jo men man tackar! – bara ordet konferens får sprit-tarmen att börja rycka.

De trillar in samtidigt. Pang! – 20 personer väller mot receptionen från ingenstans. Blodtrycket stiger glatt och man stålsätter sig. Med alla nycklar tilldelade försvinner de lika fort som de kom. Yes, lugnt och skönt igen… Lika snabbt som tanken kommit försvinner den igen med en dramatisk liten rökpuff, för de droppar långsamt tillbaka ner och 10 minuter senare så har vi 20 törstiga barn i lobbyn. Vi kallar dem barn – förvuxna barn.

Efter ytterligare 15 minuter syns de vallfärda ut mot taxibilarna och lämnar därmed 30 minuters städning efter sig. Lovely. Verkligen – snus på mattan, slattar i alla glas (lär er dricka upp!), halvfulla chipspåsar, en kvarglömd jacka – ja, redan på förkröket. Det gäller att gå ut hårt så man inte halkar efter.

När receptionen, mattan, lobbyn, soffan, borden, stolarna, kaffebrickan samt en del fönster återfått sin forna glans känns läget stabilt. Det blir en lugn kväll. Du kommer komma hem i tid. Och nej, man lär sig aldrig; 15 minuter före stängning ringer porttelefonen. Jaha då börjas det.

Första gänget är på 3 personer, vi kallar dem Lasse, Hans och Pelle. Lasse är törstig, Hans också men Pelle är lite trött och han ”har ett viktigt möte imorgon”… fast han faller såklart för grupptrycket. Så efter några minuters övertalande, helt i enlighet med reglerna om smicker, flirt, och bönande med hundögon – i den mån alkoholhalten tillåter detta utan ofrivilligt skelande – så trillar man dit och serverar öl. Och därmed redan på övertid.

Men hallå, om Lasse, Hans och Pelle får, så vill ju resten också ha! Övriga i gruppen rumlar in och stojar. 30 min till på jobbet. På andra arbetsplatser föreskrivs hörselkåpor för den ljudnivå som alla ambitiöst tycks sträva efter, det borde vi också få ha – och jag kan tänka mig mycket annan utrustning också som vi borde få ha, by the way.

Efter dessa 30 minuter så vet du hur mycket frugan klagar, hur minstingen i familjen har svårt att bajsa, hur golven har renoverats hemma och att VD:n på jobbet bara är allmänt jobbig. Du känner att du kan avsluta kvällen som en visare människa, innerligt tacksam för all denna välvilliga info.

Ölen är slut och dessa herrar ska äntligen sova; nu börjar vuxendagiset på allvar. Pelle som redan var trött är på väg upp på rummet, han tar med sig Hans. Lasse den lilla partynissen har tappat nyckeln. Gör en ny – problemet löst. 2 minuter går och Lasse kommer ner igen. Den fungerar inte. Okej, du gör en ny. 3 minuter går. Den fungerar fortfarande inte. Du följer med upp. Lasse försöker komma in på fel rum. Du öppnar rätt dörr och önskar godnatt. På väg ner hittar du Pelle i trappan, väcker honom försiktigt och följer honom till hans rum. Var är då Hans? Jo, honom hittar du däckad i soffan nere i lobbyn. Och hur sjutton hann han före mig? Även Hans får alltså eskort upp, och äntligen får du åka hem – 1 timme senare.

Morgonen därpå trillar det ner 3 slagna hjältar, tillsammans med resterande grupp, så där lagom till att frukosten strax är slut. Man undrar om de sovit under en buske, för det är ungefär så de ser ut. Som en rufsig buske, modell 1946.

Du får minst 8 frågor om ”har du en huvudvärkstablett?”, och svarar ”självklart, blev det mycket igår?”, och fler ansikten är ett blommar i rodnadens vackra röda.

 /Batman