uppkoppling från gästens dator

28/5 kl 23:12

Vill bara meddela att jag precis suttit 36 min i telefon med it-support angående en gästs problem med uppkoppling från sin dator.

36 minuter, liksom.

Det första jag sa när jag ringde honom var ”det kanske finns en sån där spontan dagisenkel lösning vi inte kommer på här eftersom vi inte jobbar med datorer, typ starta om datorn eller nåt”.

När it-killen gett upp kom gästen på att hans webbläsare hade blockat popups.

Anslutningssidan är ett popup.

Tänkte jag på det? — Nej.

Gjorde it-killen det? — Definitivt inte.

Det kan inte vara så lätt att vara för smart alltså. Stackarn. Tror jag väckte honom dessutom.

Annonser

Ragnar

December 2013

När man jobbar inom service – och det här vet alla som gör det – så lär man sig ganska snabbt att distansera sig. Det som kommer från kunder, gäster eller besökare har ingenting med oss att göra personligen. Det kommer en väldig massa från dessa människor som vi servar – påhopp, utbrott, oförstånd, blåögd dumhet, asociala uttalanden, missförstånd av elefantala proportioner, flummiga reflektioner, random play-saker, rosiga lovord, kramar, pussar, handslag, förslag av varierande karaktär för att nämna några – och man kan inte ta till sig allt detta. Allt passerar. Man reflekterar relativt sällan över hur folk fungerar. Eller ja, jag reflekterar jämt över det, men inte där och då, på plats. Om en gäst kommer och säger att hans nyckel inte fungerar, rum 34, och så håller han fram sitt nyckelkort som det står 43 på, då svarar inte vi med att hålla upp nyckeln framför honom och läsa upp en siffra i taget, som vi kanske skulle vilja. Vi flyttar hans bokning till 34 istället, om det går. Hur det är är med gäster, kunder eller besökare, så kommer det alltid, förr eller senare, en speciell. En som står ut ur mängden. Det kan vara på ett bra eller dåligt sätt, men eftersom det generella mänskliga sinnet klamrar sig fast vid sådant som är negativt så är det det dåliga vi hakar upp oss på. Hos oss har vi till exempel en kvinna som kommer och bor varje vecka och som är jättetrevlig, pratglad utan att bli långvarig, och som alltid har med sig kakor till oss från sitt jobb (hon jobbar på ett kexföretag). Vi har ett flertal herrar som alltid är lugna, glada och trevliga, alltid dröjer sig kvar lite för att småprata innan de går upp på sina rum. Vi har en go liten tomte som alltid bor på bottenplan för att ha nära till askkoppen utanför entrén. Men det är inte dem vi tänker på när vi pratar om någon som står ut ur mängden, som är speciell. Vi tänker på dem som gör vårt arbete komplicerat, svårt, obehagligt eller i vissa fall stört omöjligt. Vi tänker på dem som, olika alla andra, lyckas ta sig in under skinnet på oss. De som med en trubbig frukostsked lyckas gräva sig igenom skyddsmuren som utgör den gränsen mellan arbete och privat. De som kvaddar våra mentala stötdämpare, backar över dem, kliver ur och stampar på dem för att försäkra sig om att de verkligen är döda, för att sedan rulla över dem en gång till – en procedur som gärna upprepas flera gånger om dagen.

På vårt hotell finns det en sådan person nu. Det är en man som bor varje vecka från november till jul. Vi kan kalla honom Ragnar. Ragnar kommer från Norrland, och någonting hos honom understryker de klyschor stadsbor ofta har om norrlänningar; en ensam karl som bor i en stuga i skogen och som inte fått så många chanser att öva sina sociala färdigheter på riktiga människor. Han verkar fullkomligt utsvulten på social kontakt. Han har ett sätt som är lite… off, på det sättet som nattarbetande människor ofta blir. Lite socialt osmidig, lite disträ, lite kufig. Ragnar jobbar inte natt. Om han hade jobbat natt så hade det hjälpt situationen en aning, för då hade vi haft en del av en förklaring. Det här är Ragnar, en vanlig eftermiddag när han kommer tillbaka från jobbet:

Du sitter i receptionen, vilket egentligen bara är ett bord med en dator på, och hör entrédörren börja snurra. Ragnar kommer in i sina orangea banarbetarkläder och drar med sig en kall vind utifrån. Du ryser. Han stampar av sig snön på mattan, kommer in i hotellobbyn och stannar. Där står han och tittar på dig, tills du möter hans blick och säger hej. Du viker ner blicken igen, men Ragnar står kvar och tittar på dig ett ögonblick till innan han strosar fram till skåpet för att ta en mugg till kaffet. Det är samma sak varje dag. I början trodde du att han hade något mer att säga, men du har lärt dig att han inte har det. Han häller upp sitt kaffe och hela tiden kastar han blickar på dig, som om ni var mitt i en konversation. Sedan slår han sig ner i fåtöljen mitt i lobbyn, den som står två meter från dig och mitt i kön som bildas när många gäster vill checka in samtidigt, men just nu är det tomt, ni är ensamma. Fåtöljen står snett, så han har dig till höger om sig, entrén till vänster och köket rakt fram. Om du går ut till köket måste du passera framför honom. Full uppsikt, med andra ord. Därifrån börjar han prata. Du måste svara, du kan inte ignorera honom för det blir bara oförskämt.

”Vad är det för glögg ni har?”, frågar han medan han smuttar ur sin pappersmugg – han har bytt kaffet mot glögg idag.

”Vinglögg,” svarar du vänligt men kortfattat. Han söker kontakten så enträget att uppmuntran inte behövs.

”Jahaaa…” Den norrländska melodin är tydlig; det är den varianten där man säger saker som ”tjo” på viskande inandning. Han tar en klunk till. ”Men tänk om jag blir bakis imorrn nu då?”

Du ler artigt.

”Jag kanske inte kan gå till jobbet.”

Du ler envist.

”Då får jag kanske sitta här med dig hela dan.”

Ditt leende har stelnat till en grimas, men Ragnar är inte mottaglig för sådant.

”Vad gör man glögg av, egentligen…?”

Du har ingenting att göra egentligen, det här är den delen av eftermiddagen då folk ska checka in och du sitter mest och väntar, men nu blir det viktigt att göra någonting. Vad som helst. Du öppnar ett dokument i word och börjar skriva på måfå för att verka väldigt upptagen. Ragnar är som sagt inte mottaglig, men det hjälper dig att hantera honom. Du reser dig för att gå runt och tända ljus på borden, och Ragnar vrider sig i sin fåtölj för att lättare kunna följa dig med blicken. Han tittar på dig som man tittar på tv, och han följer det han ser med stor inlevelse. Han kommenterar gärna, så att du vet att han följer dig. Om du halkar till, eller råkar gå in i en bordskant, så flyger ordet ”oj” ur honom lika snabbt som ett skrik från en tjej som ser på skräckfilm. Du bestämmer dig för att gå och baka bröd i köket. Du passerar framför Ragnar som, när du försvinner i dörren till köket, lutar sig åt sidan i sin fåtölj för att hålla kvar blicken på dig så länge som möjligt. När han inte kan se dig längre reser han sig och följer efter. Han stannar i dörren och fortsätter att prata. Du står med ryggen mot honom och arbetar, men det bekommer honom inte det minsta.

”Hur gamla är alla som jobbar här?”

”Hur länge har ni jobbat här då?”

”Jaha, så du har byxor på dig idag… Men i måndags var det strumpbyxor, va? De där lite ljusare. Eller nej, det var i tisdags. I måndags hade du svarta strumpbyxor på dig.”

”Jag tog bilder på mitt hus i helgen, titta här…” han kommer in i köket med sin mobil, och visar bilderna. Det är bilder på huset i alla vinklar, på alla rummen, i dagsljus och i mörker med lampor. Du känner dig inträngd i ett hörn därinne i det lilla köket, dit gäster inte ska komma egentligen. Ragnar verkar betrakta hela hotellet och alla utrymmen som sina. Det stör honom inte det minsta att följa efter dig in på kontoret bland kassor, kartonger, pärmar och grejer, oavsett om cheferna sitter där och jobbar eller inte. Han pratar med dem med, och de håller också på att tappa tålamodet med honom.

Hur hanterar man en sådan gäst? Många tänker säkert att de skulle minnsann säga ifrån, de skulle sätta ner foten och visa vart skåpet ska stå och så vidare. Men hos oss jobbar vi efter den i allra högsta grad närvarande ägarinnans livsfilosofi; döda dem med kärlek. Vi gör vad vi kan. Ägarinnan i fråga har själv tappat tålamodet med Ragnar, detta efter att ha suttit inne på kontoret och hört honom prata hål i öronen på receptionisten i två timmar. Hon förstår, men samtidigt, vad ska man egentligen göra? Vi vill inte att han ska känna sig ovälkommen, eller avvisad. Det är en svår balansgång.

Gubbjävlar

 

På jobbet sitter 2 norrmän och en engelsman och pratar över varsin halvliter öl. Engelsmannen – en mycket artig ung man – lyssnar på de medelålders norrmännen som pratar och skämtar. Den ene av dem känns precis som en sån där man som inte ser dig, som i sin inre otrygghet sätter sig över andra, han som ofta hörs mest och vars skratt överröstar allt annat. Han drar just nu ett skämt:

”What’s the difference between a terrorist and a woman with PMS?”

Han skrattar redan högt själv, helt omedveten om sin smaklöshet.

”No, what?” svarar den andra norrmannen.

”You can reason with a terrorist”, säger den smaklöse och exploderar i garv.

Engelsmannen verkar inte dela hans humor men skrattar artigt ändå, och den andra norrmannen flinar brett och kontrar med ett eget skämt i samma stil.

Jag plockar disk på ett av borden, och kastar en elak blick på dem innan jag går ut i köket. Töntar. Vad är det för skillnad på män och HIV? – HIV utvecklas. Skitkul, eller hur? Jag vill säga det, gå ut till dem, skratta med dem och bidra med mitt eget usla skämt, och se om de tycker det är lika kul.

Antagligen inte.

Egentligen borde jag göra det, för att öva mig i att säga ifrån och sådär, men jag är på jobbet och här låter vi sådant vara.