En tår i ögat

Hej på er,

Måste bara dela med mig av en så fantastisk händelse. Fick en tår i ögat ikväll.

Vi gick från att vara fullbokade till att stå med 2 rum över ikväll. In kommer Eva Svensson från Göteborg, härliga Eva som är trogen stammis, nyopererad och i panik när hon inser att hon glömt boka. Men vi har rum kvar – så hon får rum 64. Sitter och pratar i 30 min innan hon går upp, ringer ner efter 3 min.

”Batman! PANIK, fönstret går inte att stänga! Jag kan inte sova med öppet fönster.”

Jag åker upp och försöker med våld stänga det utan att lyckas. Går ner och ringer systerhotellet och säger att Eva kanske kommer. Går förbi Lars-Göran från ett av stammisföretagen och lägger en spydig kommentar (vi har den kontakten med varandra). Han sitter i möte med lite stammisföretagsfolk från Norge och säger: ”men Batman, vi kan åka upp och kolla”. Så jag ringer upp till Eva och kollar det är ok.

Upp kommer jag med några händiga män och hela situiationen känns ju en aning konstig. Men kul – så vi gör här hos oss, right?

Dom provar allt, inget går, Eva har panik. Nyopererad som hon är så vill hon helst inte flytta. Lars-Göran tittar sig omkring och säger:

”Du, jag har inte använt sängen. Vi byter rum!”

”Jaaaa!” utbrister Eva, ”vad kul!”

Båda tittar på mig och säger ”spring ner nu vi fixar detta”. Jag blir rörd och sentimental och förklarar hur tacksam jag är. Lars-Göran bokstavligen kastar ut mig:

”Batman, vi löser detta. Sveriges bästa hotell , finns inget annat alternativ än detta.”

Senare kommer Eva ner och säger att hon är så tacksam över att just VI ligger vid hennes kontor. ”Ni bara löser allt.”

Älskade stammisar, gäster. Fy fasen vad bra vi är!

🙂 🙂 🙂

Annonser

Att leta säkringar ihop med en svettdoftande Claude

Min lördag, den nu senast alltså, var ganska soft för ovanlighetens skull. Egentligen brukar det aldrig bli panik riktigt men hela dagen kan beskrivas som något av ett stressmoment ändå. Jag vet inte varför, det är lite svårt att sätta fingret på det.

Men i lördags i alla fall så var jag på hotellet kl 06 som vanligt, sa hej då till de tidiga gästerna och bockade av nycklar, gjorde mina VIP-korgar till rummen och var klar att gå hem och sova vidare vid 07.30. Eftersom receptionen i vanliga fall öppnar kl 8 så kan jag inte med att gå hem och sova innan dess, av komplicerade samvetsskäl, så jag satte mig vid personalens frukostbord. Frukostpersonalen, Jonas och Linéa, satt också där men det känns trots det alltid som man sitter där helt själv vid den tiden på lördagsmornar. Linéa knaprade på en brödbit och stirrade tomt, Jonas satt och diggade till Mark Knopfler och löste korsord och tänkte högt. Jag bara satt, och det höll jag fortfarande på med när snabbtelefonen ringde från hotellchefens rum. Tydligen hade två gäster missat planet från Stockholm så jag satte mig vid internet för att leta upp alternativa transfers från diverse flygplatser runt om i Alperna. Sedan gick jag hem och sov, bara för att 45 minuter senare bli väckt av att hotellchefen stod och ruskade mig i axeln och hojtade om pjäxor på flygplatsen. Jag somnade om, och var tillbaka på hotellet kl 13 för personalaktivitet – grillning på terrassen – och sedan anlände den första bussen med gäster ovanligt tidigt. Sedan hände typ ingenting mer. Jag gick och hämtade liftkort vid ett tillfälle, men det var det. Kvällen blev lång och seg; med få gäster på hotellet kl 21 finns inte så mycket att göra. Men så, vid 21.30, kom den ensamme kocken ned från köket och ställde sig att stirra på mig i receptionen. Med huvudet lätt bakåt och uppspärrade ögon såg han ganska skärrad ut.

”Säkringen till frysen har gått. Vi måste ha en ny säkring, nu! Annars kan vi kasta allt vi har däri!” pep han, varpå han tvärvände och sprang tillbaka dit därifrån han kommit. När vi inte hittade någon ny säkring på kontoret blev det läge att börja ringa efter någon. Vår externa allt-i-allo Max svarade inte i sin mobil, och det gjorde inte heller hotellchefen eller köksmästaren så då valde jag bara ett nummer lite på måfå i telefonlistan över användbara nummer som finns i receptionen. När han som svarade i andra änden hade förstått situationen sa han:

”Men… Hur fick ni det här numret? Och vi är för övrigt inget rörmokeri heller, det är vi som tar hand om ert vattenavfall, haha, men det är klart att vi kanske kunde hjälpa. Jag bor verkligen alldeles för långt från kontoret, men jag ska ringa en som bor nära och som jag tror skulle kunna möta er.”

Han ringde upp efter någon minut och sa åt mig att ta mig till Champions parkering där jag skulle möta personen i fråga, en viss Claude.

När jag svängde in på parkeringen vid 21.45 var den helt svart och öde, sånär som på en ensam bil med motorn igång. Föraren spanade mot mig, jag svängde runt och parkerade ett par rutor bort. Som på en hemlig signal klev vi ur våra bilar och möttes på halva vägen.

”Är du här för säkringen?” frågade han artigt.

”Ja,” sa jag.

”Hoppa in” sa han och satte sig i sin bil och började köra. Kvar stod jag med min egen bilnyckel i handen, betraktade hans bromsljus och tänkte att jag nog borde låsa min bil innan jag försvann från platsen. Han kom tillbaka och låste upp passagerardörren, och jag klev in.

Deras kontor låg kanske 200 meter bort. Han visade mig uppför trappan till en ganska olustig arbetsplats och in i en liten lokal kantad av stora blå brummande skåp, varav ett var märkt ”gyttja”. Han öppnade ett av skåpen och ställde sig att rota planlöst på en hylla som var överbelamrad med säkringar av olika modeller.

”Då ska vi se…” muttrade han för sig själv medan jag stod bredvid och såg mig omkring. Rummet lystes upp av gula lysrör, med svarta fönster på ena väggen och överallt en röra som bara brukar synas i verkstäder. På en krok precis vid dörren hängde en sorts gråbruna blåställ, och ovanför dem satt en lapp på väggen: ”Använda smutsvattenkläder”. Över hela huset hängde en markant odör av kloak, och runt Claude hängde en lika bestämd doft av gamla arbetskläder, det vill säga svett. Och så fick jag syn på tavlan på väggen. Under nästföljande kvart, medan Claude pillade på i skåpet, stod jag och betraktade den tavlan. Den föreställde ett bildschema för hur vatten renas, alltså hur ett vattenreningsverk fungerar. Ah, jag står på vattenreningsverkets kontor kl 22 en lördagkväll och letar säkringar ihop med en svettdoftande Claude, tänkte jag. Kul. Till slut, efter att ha ringt sin chef och två kollegor, gav han upp. Alla säkringar de hade var minst en halv centimeter för långa. Han skjutsade mig tillbaka till min bil, jag tackade så mycket och så åkte han sin väg. Jaha.

På vägen hem ringde jag till hotellet och bad Marcus försöka få tag på Max igen. Marcus var tyst en sekund, sedan svarade han:

”Ja, fast det kan inte ha varit säkringen ändå, för frysen hoppade igång igen sen. Fast lampan därinne funkar inte, i och för sig…”.

Hoppade igång? Info…?

Tillbaka på hotellet fanns ingenting mer att göra än att vänta på de två timmar försenade danskarna. De anlände runt 01.30, och kl 02 vred vi fram tiden en timme men jag fick ändå sova nästan fyra timmar i natt.

/Catrine

I händelse av brand på hotell anno 1722

På torsdagar anordnar hotellet ett rôtisserie, dvs man trär upp ett stort stycke kött på ett spett som sedan stillsamt snurrar på vid öppen eld. Själva anordningen är original, tror vi, från 1700-talet. Huset byggdes 1722. OM det är original så är det förmodligen värt omkring 100 000 kr. Det är standardsumman vi gissar på när vi ska uppskatta värdet på olika saker i hotellet. Vi vet att bänken i receptionen är värd ungefär så mycket – eller var i alla fall, ända tills en gäst råkade sitta av en flisa på den. En ganska stor flisa. Huset är som sagt inte modernt, och som hotell är det inte lyxigt. Det är mysigt, ombonat och hemtrevligt, men saker som den här rökluckehistorien drar ner lyxfaktorn betydligt.

Rôtisserie

I köket och på tredje våningen finns en röklucka som vi blivit tillsagda att vi absolut aldrig får hantera själva. Om det brinner och är mycket rök så kan brandkåren fatta beslutet att öppna rökluckorna, och för att stänga dem vänder man sig till företaget som ansvarar för brandsäkerheten. Rökluckan på tredje våningen flög upp helt på egen hand för ett par dagar sedan och har sedan dess underhållit ett lätt korsdrag genom hela hotellet. Brandkåren har ingen aning om hur man sköter sådant och det ansvariga företaget ringde bara till vår property manager, Andy, som sedan ringde upp mig och hävdade att 1) luckan är elektrisk och 2) man måste veva igen den manuellt och 3) han har visat Angelica (hotellchef) hur man ska göra.

Alla är inte överens med honom om detta. Förra hotellchefen, Nicholas, menar att den inte är och aldrig har varit elektrisk, det är bara att veva på. Angelica har bara sett hur man vevar luckan i köket, som inte ser likadan ut, och lyckas inte veva igen denna. De är flera som har försökt – alla tre kockarna, diskaren och allt-i-allo – en och en och alla samtidigt, ingen har lyckats.

Idag ringde area manager, Victor, och sa att bredvid rökluckan på tredje våningen så finns ett galler. Om man skruvar ner det och någon liten person klättrar in där så är det bara att dra igen luckan inifrån själva trumman. Så jag skruvade ner gallret, Angelica klädde sig i gamla arbetsskidkläder och klättrade upp i utrymmet med hjälp av Glenn, diskaren. Väl på plats visade det sig att det krävdes 3 meters lodrät klättring i ett utrymme om ca 1 x 1 meter utan någonting att sätta vare sig händer eller fötter på för att ens komma upp till luckan, så Glenn klättrade in i trumman han med. De försökte med allt; avloppsrensarrör, sopborste, ren vilja – allt. Ingenting fungerade.

Efter en halv dags ihärdigt pulande med diverse tillhyggen inne i ventilationstrumman spred sig ryktet till all övrig personal – alltså även till de uteslutande polskspråkiga städtjejerna (hur är det ingen som vet) – som började samlas i korridoren under trumman. En av kockarna, som även är klättrare, tröttnade efter ett tag och tog sig muttrande om middagen upp till Glenn och Angelica.

”Vad är det som ska göras?” frågade han inifrån trumman.

”Dra igen luckan däruppe” sa Angelica trött.

”Ok” sa kocken, tog av sig vantarna och klättrade helt sonika upp mellan de lodräta väggarna och drog igen den. ”Sådär.”

”Jah… precis så. Tack. Kom ner innan du slår dig.”

Slutet gott, allting gott. Han hyllades som kvällens hjälte av både personal och gäster, som nu tacksamt återigen kunde gå barhuvade inomhus.

/Catrine

 


Läs fler inlägg av Catrine: Catrine i Frankrike.

Gör det lätt för dig

Follow on Bloglovin

Fasa för livemusik

Jag har börjat fasa för mina kvällar i repan, därför att om jag inte gjorde det så skulle fallet från normal sinnesstämning till ett magplask i disharmonins mörka vatten bli så mycket mer brutalt. Jag börjar klockan 15.30, och då har jag en hel lycklig timme framför mig tills livemusiken på after skin drar igång. After ski är av naturen bullrigt och glatt, med allsång till typ Queens ”we will rock you” och helst en fyra fem öl på det i en lokal som luktar fuktiga underställ, tända ljus och vin chaud*. After ski med livemusik är kul. After ski där bandet – som består av en sångerska som inte kan texterna ordentligt och en gitarrist som inte kan hålla takten – öppnar upp med ”the sound of silence” för att få igång publiken är inte kul. Idag var precis en sådan dag. När de första tonerna slogs an på gitarren för att fånga publikens uppmärksamhet, stannade allting av för en kort sekund. Man hann tänka: hoppas de har skärpt sig, men nej. Det maldes på med ”my name is Luca” där tamburinen tappade farten varje gång ett notblad måste vändas och sedan måste skaka ikapp för att inte missa något, ”nothing else matters” där det saknades inlevelse totalt och så ”här kommer Pippi Långstrump”, som fick en gäst i repan att bita ihop och kommentera: ”Den satt som ett smäck!” när sångerskan snubblade på texten. Avslutade i halvtid, precis innan middagen, gjorde ”life is life” då sångerskan återigen glömde texten. Hur i hela fridens namn kan man glömma bort texten till den? Life is life, la la la la-la, la la-la la la la, la la la la-la, life is life…

I början tyckte vi att de bara var dåliga, men då hade de inte fått all sin utrustning än. Det fattades instrument och högtalare och jag vet inte vad. De hade inte haft tid att öva, de hade inga noter, de saknade det ena och det andra och till slut, när allting var på plats, så hörde jag ändå ingen större skillnad. På nyår när de tog en paus kom en extern gäst fram och undrade om inte han fick spela lite. På nolltid drog han igång publiken, och sedan blev han kvar ett bra tag på scen. Våra trubadurer blev väl inte överförtjusta och det förstås, men i hemlighet var vi glada över att någon kom och räddade kvällen för de var pinsamt dåliga.

Ikväll är det festkväll på hotellet, det är det varje torsdag, med livemusik hela kvällen och ganska mycket externa gäster, men jag ids inte gå dit. Ärligt talat, när man har sömn att ta igen och saker att tänka igenom och känner för lugn och ro, då är det inte argumentet ”kom igen, livemusik på Hotellet!” som får en att ändå gå dit och vara social. Stackars tjejer, för de är väldigt trevliga och lättsamma annars. Jag har börjat misstänka att de kanske egentligen bara inte passar ihop, eller att det bara är den ena tjejen som drar ner dem båda.

Trubadurer. Är de också, precis som lärare, ett eget släkte? Eller musiker över huvudtaget? Våra trubadurer går på musikhögskolan, när de är klara med sin utbildning kommer de att vara lärare. Musiklärare.

 /Catrine


*Vin chaud: fransk glögg

 

Vädret; irrelevant på alla vis

Nu är det semestertider… För vissa av oss innebär det mer jobb, för andra mindre. Sommaren är högsäsong för turisthotellen och lågsäsong för affärshotellen, och hur man än har riktat in sig så råder nu extremsäsong och därför kommer det att bli glesare mellan uppdateringarna här för en tid framöver.

Idag är det riktigt fint väder, men sommaren är kort och det mesta regnar bort, men nu säger kalendern att den är här och vi möter den på äkta svenskt manér med shorts, flip-flops och campingturné i södra Sverige oavsett väder – därav de glesare inläggen.

Vädret är för övrigt, när det kommer till svenskar och sommar, irrelevant. Säger almanackan att det är midsommar, ja, då packar vi vår pick-nickkorg trots åskan utanför, svär ramsor som bara kan göra vädergudarna ännu surare, och åker till den där ängen med det organiserade midsommarfirandet i hopp om uppehåll*. Det blir aldrig uppehåll, men man dansar, sjunger, och spelar fiol ändå. Kanske inte i ösregn – man måste ju kunna sjunga utan att sätta regnet i halsen – men duggregn går jättebra. Det finns inget dåligt väder, ju – det är en fråga om vestimentär** och alimentär inställning. Värm dig med nubbe vetja. Nubbe löser uppenbarligen alla bekymmer man rimligen kan ha på midsommar. Och har man inga så får man några. Den är generös på det sättet.

En gäst sa att meteorologerna rådde folk att lämna landet så sent som för nån vecka sen. Hur ofta händer det? Tänk på besöksnäringen…! Fortsätt att rulla folket i förhoppningar om uppehåll som ni alltid gör! Nu har de säkert ändrat sig igen. Ibland känns det som att de vänder kappan efter vinden lite.

Så oavsett om ni tar emot regndroppande turister som med sina pölar gör golvet osäkert, eller om ni själva planerar att vara en av dem: glöm inte att vädret påverkar oss långt mer än vi vill erkänna. Jag har hört att det går att skratta och vara glad trots regnrusk, värmeslag och oväntade vändningar. Kolla till exempel tidigare inlägg, Det här klagar vi på mest.

 

 


 

*Ett ord som tydligen ska sakna översättning till utrikiska. Om det är så, så förstår jag det. Veckan före midsommar blev frukostmatsalen knäpptyst under väderleksrapporten för helgen. Folk vågade knappt andas. Ingen tuggade. Sedan utbröt diskussioner om saken, även mellan borden (!). Ingen annanstans har jag sett vädret föra samman folk så till den grad som det gör här.

**Det här ordet finns tydligen inte, så det har nu föreslagits för SAOL. (Det betyder ”klädmässig”, alltså.)