Jag har börjat fasa för mina kvällar i repan, därför att om jag inte gjorde det så skulle fallet från normal sinnesstämning till ett magplask i disharmonins mörka vatten bli så mycket mer brutalt. Jag börjar klockan 15.30, och då har jag en hel lycklig timme framför mig tills livemusiken på after skin drar igång. After ski är av naturen bullrigt och glatt, med allsång till typ Queens ”we will rock you” och helst en fyra fem öl på det i en lokal som luktar fuktiga underställ, tända ljus och vin chaud*. After ski med livemusik är kul. After ski där bandet – som består av en sångerska som inte kan texterna ordentligt och en gitarrist som inte kan hålla takten – öppnar upp med ”the sound of silence” för att få igång publiken är inte kul. Idag var precis en sådan dag. När de första tonerna slogs an på gitarren för att fånga publikens uppmärksamhet, stannade allting av för en kort sekund. Man hann tänka: hoppas de har skärpt sig, men nej. Det maldes på med ”my name is Luca” där tamburinen tappade farten varje gång ett notblad måste vändas och sedan måste skaka ikapp för att inte missa något, ”nothing else matters” där det saknades inlevelse totalt och så ”här kommer Pippi Långstrump”, som fick en gäst i repan att bita ihop och kommentera: ”Den satt som ett smäck!” när sångerskan snubblade på texten. Avslutade i halvtid, precis innan middagen, gjorde ”life is life” då sångerskan återigen glömde texten. Hur i hela fridens namn kan man glömma bort texten till den? Life is life, la la la la-la, la la-la la la la, la la la la-la, life is life…
I början tyckte vi att de bara var dåliga, men då hade de inte fått all sin utrustning än. Det fattades instrument och högtalare och jag vet inte vad. De hade inte haft tid att öva, de hade inga noter, de saknade det ena och det andra och till slut, när allting var på plats, så hörde jag ändå ingen större skillnad. På nyår när de tog en paus kom en extern gäst fram och undrade om inte han fick spela lite. På nolltid drog han igång publiken, och sedan blev han kvar ett bra tag på scen. Våra trubadurer blev väl inte överförtjusta och det förstås, men i hemlighet var vi glada över att någon kom och räddade kvällen för de var pinsamt dåliga.
Ikväll är det festkväll på hotellet, det är det varje torsdag, med livemusik hela kvällen och ganska mycket externa gäster, men jag ids inte gå dit. Ärligt talat, när man har sömn att ta igen och saker att tänka igenom och känner för lugn och ro, då är det inte argumentet ”kom igen, livemusik på Hotellet!” som får en att ändå gå dit och vara social. Stackars tjejer, för de är väldigt trevliga och lättsamma annars. Jag har börjat misstänka att de kanske egentligen bara inte passar ihop, eller att det bara är den ena tjejen som drar ner dem båda.
Trubadurer. Är de också, precis som lärare, ett eget släkte? Eller musiker över huvudtaget? Våra trubadurer går på musikhögskolan, när de är klara med sin utbildning kommer de att vara lärare. Musiklärare.
/Catrine
*Vin chaud: fransk glögg
Hotellreceptionen 