Att leta säkringar ihop med en svettdoftande Claude

Min lördag, den nu senast alltså, var ganska soft för ovanlighetens skull. Egentligen brukar det aldrig bli panik riktigt men hela dagen kan beskrivas som något av ett stressmoment ändå. Jag vet inte varför, det är lite svårt att sätta fingret på det.

Men i lördags i alla fall så var jag på hotellet kl 06 som vanligt, sa hej då till de tidiga gästerna och bockade av nycklar, gjorde mina VIP-korgar till rummen och var klar att gå hem och sova vidare vid 07.30. Eftersom receptionen i vanliga fall öppnar kl 8 så kan jag inte med att gå hem och sova innan dess, av komplicerade samvetsskäl, så jag satte mig vid personalens frukostbord. Frukostpersonalen, Jonas och Linéa, satt också där men det känns trots det alltid som man sitter där helt själv vid den tiden på lördagsmornar. Linéa knaprade på en brödbit och stirrade tomt, Jonas satt och diggade till Mark Knopfler och löste korsord och tänkte högt. Jag bara satt, och det höll jag fortfarande på med när snabbtelefonen ringde från hotellchefens rum. Tydligen hade två gäster missat planet från Stockholm så jag satte mig vid internet för att leta upp alternativa transfers från diverse flygplatser runt om i Alperna. Sedan gick jag hem och sov, bara för att 45 minuter senare bli väckt av att hotellchefen stod och ruskade mig i axeln och hojtade om pjäxor på flygplatsen. Jag somnade om, och var tillbaka på hotellet kl 13 för personalaktivitet – grillning på terrassen – och sedan anlände den första bussen med gäster ovanligt tidigt. Sedan hände typ ingenting mer. Jag gick och hämtade liftkort vid ett tillfälle, men det var det. Kvällen blev lång och seg; med få gäster på hotellet kl 21 finns inte så mycket att göra. Men så, vid 21.30, kom den ensamme kocken ned från köket och ställde sig att stirra på mig i receptionen. Med huvudet lätt bakåt och uppspärrade ögon såg han ganska skärrad ut.

”Säkringen till frysen har gått. Vi måste ha en ny säkring, nu! Annars kan vi kasta allt vi har däri!” pep han, varpå han tvärvände och sprang tillbaka dit därifrån han kommit. När vi inte hittade någon ny säkring på kontoret blev det läge att börja ringa efter någon. Vår externa allt-i-allo Max svarade inte i sin mobil, och det gjorde inte heller hotellchefen eller köksmästaren så då valde jag bara ett nummer lite på måfå i telefonlistan över användbara nummer som finns i receptionen. När han som svarade i andra änden hade förstått situationen sa han:

”Men… Hur fick ni det här numret? Och vi är för övrigt inget rörmokeri heller, det är vi som tar hand om ert vattenavfall, haha, men det är klart att vi kanske kunde hjälpa. Jag bor verkligen alldeles för långt från kontoret, men jag ska ringa en som bor nära och som jag tror skulle kunna möta er.”

Han ringde upp efter någon minut och sa åt mig att ta mig till Champions parkering där jag skulle möta personen i fråga, en viss Claude.

När jag svängde in på parkeringen vid 21.45 var den helt svart och öde, sånär som på en ensam bil med motorn igång. Föraren spanade mot mig, jag svängde runt och parkerade ett par rutor bort. Som på en hemlig signal klev vi ur våra bilar och möttes på halva vägen.

”Är du här för säkringen?” frågade han artigt.

”Ja,” sa jag.

”Hoppa in” sa han och satte sig i sin bil och började köra. Kvar stod jag med min egen bilnyckel i handen, betraktade hans bromsljus och tänkte att jag nog borde låsa min bil innan jag försvann från platsen. Han kom tillbaka och låste upp passagerardörren, och jag klev in.

Deras kontor låg kanske 200 meter bort. Han visade mig uppför trappan till en ganska olustig arbetsplats och in i en liten lokal kantad av stora blå brummande skåp, varav ett var märkt ”gyttja”. Han öppnade ett av skåpen och ställde sig att rota planlöst på en hylla som var överbelamrad med säkringar av olika modeller.

”Då ska vi se…” muttrade han för sig själv medan jag stod bredvid och såg mig omkring. Rummet lystes upp av gula lysrör, med svarta fönster på ena väggen och överallt en röra som bara brukar synas i verkstäder. På en krok precis vid dörren hängde en sorts gråbruna blåställ, och ovanför dem satt en lapp på väggen: ”Använda smutsvattenkläder”. Över hela huset hängde en markant odör av kloak, och runt Claude hängde en lika bestämd doft av gamla arbetskläder, det vill säga svett. Och så fick jag syn på tavlan på väggen. Under nästföljande kvart, medan Claude pillade på i skåpet, stod jag och betraktade den tavlan. Den föreställde ett bildschema för hur vatten renas, alltså hur ett vattenreningsverk fungerar. Ah, jag står på vattenreningsverkets kontor kl 22 en lördagkväll och letar säkringar ihop med en svettdoftande Claude, tänkte jag. Kul. Till slut, efter att ha ringt sin chef och två kollegor, gav han upp. Alla säkringar de hade var minst en halv centimeter för långa. Han skjutsade mig tillbaka till min bil, jag tackade så mycket och så åkte han sin väg. Jaha.

På vägen hem ringde jag till hotellet och bad Marcus försöka få tag på Max igen. Marcus var tyst en sekund, sedan svarade han:

”Ja, fast det kan inte ha varit säkringen ändå, för frysen hoppade igång igen sen. Fast lampan därinne funkar inte, i och för sig…”.

Hoppade igång? Info…?

Tillbaka på hotellet fanns ingenting mer att göra än att vänta på de två timmar försenade danskarna. De anlände runt 01.30, och kl 02 vred vi fram tiden en timme men jag fick ändå sova nästan fyra timmar i natt.

/Catrine

Annonser