Ragnar – uppföljaren

Ragnar.

”Ragnar” har blivit ett begrepp på jobbet. ”En ragnar” säger man om en gäst som beter sig allmänt creepy, som gör en illa till mods och känns oberäknelig. ”Som Ragnar, typ.”

Den riktiga Ragnar, som ju självklart inte heter Ragnar egentligen, lämnade hotellet innan jul förrförra året. Om någon lyckats missa honom, så finns bakgrundshistorien om honom här:

Historien om Ragnar.

Härom veckan var jag i mataffären en sväng för att handla mjölk till våra frukostgäster, och på vägen ut från affären fick jag ett sms av chefen:

Ragnar är här! Kom inte hit!!

Det visade sig att han varit inne för att hälsa på, framför allt för att hälsa på min kollega som slapp den upplevelsen eftersom hon var på semester.

Han behöver med andra ord inte ens bo här för att dyka upp som ett magplask i en extra geggig lerpöl.

Spännande, eller hur…? 🙂

 

Annonser

Marie berättar ”Nattens betraktelser” från 2008

I natt öste regnet ner… Vid midnatt kommer två farbröder runt 75 år hem. Dom är totalt dyngsura av regnet, och lite smått berusade.

”Vi har tappat bort våra två vänner på stan. Vi gick kanske 20 meter framför dom, och när jag sen vände mig om var dom borta!”

”Oj då… Dom kanske slank in på en bar på vägen…?”

Strax därefter öppnas entrédörren, och in kommer en av deras saknade vänner. Han är i samma ålder, och lika neddränkt av regnet som de.

”Men, där är du ju! Vart tog ni vägen? Var är Herr Karlsson då?”

”Ja, inte vet jag… Jag tappade bort er, och sen honom…”

”Men, ni gick ju alldeles bakom oss! Och sen var ni båda försvunna!”

”Ja, inte vet jag… Men nu är Herr Karlsson borta. Kanske man skulle hålla en tyst minut här…? Under tiden tar jag o tuggar på en karamell…”

Strax därefter kommer deras fjärde saknade gamla vän in i lobbyn.

”Men där är du ju! Var har du varit, Herr Karlsson?”

”Ja, inte vet jag… Ni bara försvann… Jag tappade bort er.”

”Nä, nu skall Herr Karlsson följa med mig upp på rummet på en rejäl whiskey!”

Herrarna åker upp i hissen.

2 timmar senare kommer en av hissarna ner till lobbyn. Ut raglar Herr Karlsson, som råkat ut för en märkbar kemisk reaktion av Whiskey:

”Vaaaaasch boooooo já nånschtaaaaaaansch?”

Jag läser av hans nyckelkort, hjälper honom upp till sitt rum och åker sen ner till receptionen i tron på att allt är frid å fröjd.

Men icke.

Strax därefter kommer en av hissarna ner till lobbyn igen. Ut vinglar herren som bjussat Herr Karlsson på whiskey. Han är iklädd endast en T-shirt, och ett par pösiga kalsonger från ”Landsting Design”, eller nåt. På ena knät har han ett stort vitt plåster.

”Vart tog Herr Karlsson vägen? Har han gått till sitt rum?”

”Jo, jag hjälpte honom upp, så han är okej.”

”Aha… Han bara försvann… Jag åker upp och kollar till honom!”

Om whiskeyfesten fortsatte där uppe förtäljer inte historien, men helt klart tycker jag de gamla farbröderna i fortsättningen skall ha lite bättre framförhållning på sin sammanhållning…

Marie — från Fawlty Towers blogg

 

Jamen, om jag frågar en gång till då?

En man kommer in som har bott på hotellet ett par gånger förut. Har alltid tyckt att han varit lite påträngande på något vis. Nästan lite obehaglig at times.

Mannen: Jo men tja, tjena! Jag ska ha ett rum i natt.

Jag: Javisst, i vilket namn var det bokat?

Mannen: Nä jag har inte bokat. Det tror jag inte… Det har jag nog inte.

Jag: Okej jag ska se efter… Nej jag kan inte hitta någon bokning i ditt namn. Men vi ska se hur det ser ut med rum ikväll… (kollar i programmet). Alla rum är tyvärr bokade i natt.

Mannen: Till och med enkelrummen? För jag vill ha ett enkelrum.

Jag: Ja även enkelrummen, vi är tyvärr helt fullbokade idag. Det är först imorgon det finns rum lediga igen.

Mannen: Men jag ska ju bara stanna en natt liksom, det borde ju gå bra då? Annars kan jag ta ett dubbelrum. Eller ett sånt där trebädds…

Jag: Jo men det är ju idag det är fullbokat så det gör tyvärr ingen skillnad. Alla sorters rum är upptagna.

Mannen: Nää… Happ. Hur gör jag nu då?

Jag: Ja, jag kan absolut ringa till andra hotell här i krokarna och se hur de har det med rum i natt om du vill?

Mannen: Nja, jag har kollat på (en bokningshemsida) och det verkar vara fullt överallt så det löns nog inte. Men du kanske kan ringa runt och fråga de som ska checka in idag om någon kan tänka sig att komma imorgon istället?

Jag: Jag kan inte… (här avbryter han mig)

Mannen: Jag kan ta en extrasäng annars!

Jag är tyst och försöker förstå vad han menar med det. Rummen är ju upptagna. Vad menar han? Jag kommer inte fram till något, så han ändrar sig:

Mannen: Skulle det inte gå att lägga ut en madrass eller så i relaxavdelningen annars? Så kan jag sova där? Jag är inte kräsen.

Den här konversationen tog naturligtvis inte slut här utan pågick i totalt 57 minuter innan han lät mig ringa ett grannhotell som, tacka Gud, hade fått en avbokning så han traskade vidare dit. Mer påstridig gäst har jag aldrig varit med om. Sova på en madrass? I relaxavdelningen? Det är tur man jobbat på hotell tillräckligt länge för att ha tålamod (eller iallafall ge sken av att man har det) med sådant!

/Josefin

Why, God, WHY?!

Jag har bott på hotellet med mina kollegor i natt, frukosten är i full gång i den lilla kombinerade lobbyn/frukostmatsalen, jag ska checka ut så jag lägger min nyckel på receptionsdisken, och står sedan kvar och väntar på de andra.

Efter en stund märker jag förvånat att det bildas kö av folk som ska checka ut bakom mig, så jag backar. 2 steg borde räcka.

De andra kommer och lämnar sina nycklar, en efter en ställer de sig att vänta med mig. Vi bildar efter ett tag en regelrätt cirkel med korrekt kollege-mellanrum mellan oss. Utcheckande gäster med bagage korsar cirkeln och personalen snirklar sig runt oss så att vi måste ta ett steg åt sidan mest hela tiden, men vi återtar systematiskt vår plats.

Ingen av oss tycks märka att vi är i vägen. Ingen av oss föreslår att vi ska vänta ute i foajén. Det generar ingen av oss att folk med händerna fulla av frukosttallrikar ursäktar sig och tränger sig förbi oss.

Varför?

/Minelli

1 + 1 = 2 i 1

Walk-in gäst: Hej, jag vill ha ett rum!

Receptionist: Det kan vi nog fixa, vad är det du är ute efter?

Walk-in gäst: Ett enkelrum.

Walk-in gäst: …Med två sängar!

Receptionist: Så, du vill ha ett dubbelrum?

Walk-in gäst: Nej, ett enkelrum. För två, med två sängar.

/Michaela

Och så undrar folk över våldtäkter

Jag har funderat ett tag på om det är lämpligt av mig att ventilera just det som upptar mina tankar nu. Risken när man lägger ut saker på nätet är ju att man blir hånad för det man berättar, speciellt om det man berättar är utelämnande och dumt.

Det här är framför allt dumt. Jag vet det. Jag har jobbat tillräckligt länge för att ha lärt mig att undvika uppenbara risksituationer, tycker jag. Ändå händer dumma saker ibland.

Så här var det:

Ett företag skickar folk på utbildning i Stockholm varannan vecka, och de som kommer från andra delar av Sverige erbjuds övernattning hos oss. Kursen varar i 2 dagar, så det är aldrig samma personer som återkommer.

Jag checkade in en grupp om kanske 10 pax från detta företag för en liten tid sedan. När de kommer till oss har de träffats för första gången någonsin på kursen under dagen, och den här måndagen hade ett gäng om kanske 5 pax verkligen bondat med varandra i klassrummet.

Strax efter incheckningen så kom en herre i 50-årsåldern ner igen, köpte en öl och satte sig att vänta i lobbyn. Han började småprata med mig, presenterade sig som Richard med amerikanskt uttal trots sitt genomsvenska namn och språk, och bad mig ringa till andra i gruppen för att be dem sluta vara så tråkiga och komma ner och hänga med honom i stället.

”Hjärtat”, ”Stumpan” och ”Darling”

Efter ett tag var de ett par stycken. Richard vävde in mig i deras samtal titt som tätt, och i takt med ölen blev jag ”Hjärtat”, ”Stumpan” och ”Darling”. ”Om du tröttnar på att jobba här så får du gärna komma och arbeta för mig. Din uppgift blir att hålla mig med cigarrer och se söt ut.”

Jag lät honom hållas, han var ju oförarglig. Kommentarerna var förhållandevis oskyldiga, och säkert mycket spel för galleriet tänkte jag. Folk hanterar sin osäkerhet på så olika sätt. Jag svarade med leenden och service, skämt och svar på tal. Richard var förtjust. Det var även Christian, en ung kille i fåtöljen bredvid Richard den Högljudde.

Christian började så småningom bjuda resten av gruppen på fler omgångar. Han blev den där som diskret grupptrycker de andra att pimpla vidare trots veka protester om sömn och skola, eftersom han själv börjar bli onykter. Han kom fram till baren/mig och beställde, och passade på att småprata lite. Han sa efter en stund rakt ut att han var intresserad, och frågade om jag skulle kunna tänka mig att gå ut med honom.

Jag hör till dem som blir lite impade av sådant. Jag tänker att det krävs mod att säga till någon rakt ut att ”jag tycker du är jättefin, jag är intresserad”, och därför försöker jag visa uppskattning för det samtidigt som jag tackar nej. Hur man nekar en man är ett kapitel för sig, jag anser att inget argument ska väga tyngre än ”jag är inte intresserad/jag vill inte”, men inte helt utan bitterhet har jag fått lära mig att det enda argumentet som alls har någon som helst tyngd, är ”jag är upptagen”.

”Tack, det var fint sagt, men jag är redan tagen”, svarade jag med glimten i ögat. Christian flörtade vidare, och jag gömde mig till slut bakom min graviditet för att få slut på diskussionen.

det näst dummaste

Det var det näst dummaste jag gjorde den kvällen. Resultatet blev att Richard följde efter mig runt i lobbyn när jag plockade glas och ville sjunga för min mage. Ja. Det hade han tydligen gjort för sin dotter innan hon föddes och hon var nu jättemusikalisk. Han kom med namnförslag (Richard och Christian), och beordrade mig att komma till honom så att han kunde nå att sjunga riktigt nära för annars skulle inte bebisen höra.

Jag sa bara blankt nej. På ett skämtsamt och avväpnande sätt, hoppades jag i alla fall, men jag sa till honom att den enda som fick sköta sådant var barnets far. Christian försökte sig på att få känna på magen, men det hade han inget för heller. De skrattade, flamsade och hinkade öl och sprit, tills jag kände att det fick vara nog och stängde baren. Då kom Christian fram igen och tjatade som en tioåring om att få en omgång till, försökte muta mig med 500-lappar ”rakt ner i din ficka, det är ju win-win liksom”, och ville inte ge sig.

Jag stängde ner min reception 30 min senare än vanligt den kvällen, måttligt irriterad men fortfarande med den glada servicemasken på, till raljerande tillrop om hur älskvärd jag var på alla sätt och upprepade inbjudningar till både Christians och Richards rum.

”Om du inte redan hade varit gravid så hade du blivit det ikväll, det kan jag loooova dig”, sluddrade Christian när jag var på väg hem äntligen. Jag borde inte ha svarat med en fråga, jag kan det enklaste och snabbaste sättet att komma därifrån när folk är odrägliga, men jag hann inte hejda mig:

”Vad får dig att tro det?”

”Jomen då hade du ju kunnat följa med till mitt rum nu ju!” Han slog ut med armarna i flygläge; ”Kom! Får jag en kram innan du går!”

det dummaste

Det dummaste man kan göra med gäster är att tillåta dem överskrida den fysiska gränsen. Det kan räcka med en handskakning för att loppet ska vara förlorat. Det visste jag. Men jag visste också att diskussionen om ”varför inte” skulle ta längre tid är själva kramen, och jag ville bara gå hem. Jag kände mig inte längre helt trygg i deras sällskap, heller.

Så ja, han fick en kram. Sen ville han ha en puss.

”Du får ingen puss, det räcker nu.”

”Men bara en på kinden!”

Här kommer min idioti i svart på vitt:

”Ok, en puss på kinden. Men om du försöker kyssa mig på munnen nu” – jag stirrade honom i ögat när jag avslutade meningen – ”så kommer jag att bli skitarg. Det vill jag inte.”

Alla fattar ju hur det gick, eller hur? Han tog tag om mitt huvud och försökte lägga sin äckliga puss mitt på munnen i sista stund. Jag har varit i den specifika situationen förr tyvärr och vet att istället för att kämpa emot, för det är han beredd på, så vrider man huvudet snabbt vidare istället.

Han missade precis.

Jag blev skitarg.

”FAAAN FÖR DIG!” fräste jag. ”En örfil! Du skulle ha en jävla ÖRFIL för det där! INTE OK!”

Han bad om ursäkt och ville gottgöra sig med en kram, men jag stegade därifrån. Richard garvade i bakgrunden:

”Hon har varit med förr!”

Här kommer problemet i hela situationen:

På vägen hem känner jag mig kränkt och tänker att det inte får hända igen, och att jag hade kunnat styra situationen annorlunda, definitivt. Jag hade kunnat sköta det mycket proffsigare och bättre, det är ett faktum. Ja. Lite får jag skylla mig själv när jag låter dem gå över den fysiska gränsen så där. Fan också. MEN jag var tydlig med vad som var ok och inte. Jag såg honom i ögonen och sa ”jag vill inte, du får inte”. Där fanns inte utrymme för missförstånd men han bara struntade i det, full som han var. Full av sprit som JAG hade serverat honom, dessutom.

Som kvinna känner jag lite bittert att man tydligen inte kan lägga över ansvaret på andra för deras egna handlingar. Och så undrar folk över våldtäkter, liksom. Nu är det förstås obeskrivligt värre med en våldtäkt, men det följer exakt samma princip och mönster som detta. Respekterar han inte mitt nej nu, så gör han det inte i en mer intim situation heller.

Vad får honom att inte reagera på ett tydligt, bokstavligt, allvarligt nej?

/Anonym