Bruksanvisning: Snurrdörr

Det finns 2 lagliga sätt att äntra vårt hotell. Det ena är genom en manuell snurrdörr i glas, och det andra är genom den vanliga glasdörren intill snurrdörren. Den vanliga dörren är alltid låst men öppnas genom att trycka på en knapp innan man går ut, eller genom att använda sitt nyckelkort i kortläsaren bredvid porttelefonen på utsidan.

Snurrdörren är av den mindre sorten, det ser man tydligen inte direkt men det är den. Tanken är att man ska gå en person i taget, ungefär som i spärren i tunnelbanan. Men precis som med tunnelbanespärrarna råder här delade meningar, så jag funderar på att sätta upp en bruksanvising i anslutning till entrén. Här är utkastet so far:

Bruksanvisning snurrdörr

1. Det går inte att springa genom snurrdörren. Den kommer att motarbeta dig. Alla försök till tidseffektiv förflyttning resulterar i ett sorts pingvin-style struttande. Mycket osexigt.
2. Ovan punkt avhjälps inte genom att ta med sig kabinväskan i farten.
3. Om du ändå ska ha med dig kabinväskan, håll den intill dig. Annars blir den påkörd och fastnar när dörren bakom går igen. Sedan kommer ingen fram. Alls.
4. Om man inte är intim vän med sin chef så bör man följa rådet att gå en i taget. 2 personer i samma fålla gör kroppskontakt och pingvintrippande oundvikligt.
5. Det är inte tidseffektivt att fälla upp sitt paraply inne i snurrdörren.
6. Resväskor över kabinstorlek passerar med fördel genom den vanliga dörren intill.
7. Högertrafik gäller i vårt land; dörren snurrar motsols. Precis som alla andra snurrdörrar.
8. Det är ingen mening med att försöka ta sig ut den vägen om jag ännu inte hunnit låsa upp dörrarna utanför. Dörren är i glas. Jag står ju på andra sidan. Ser du mig inte? Seriöst? Du får vackert trippa ditt ärevarv i karusellen och sen ta den vanliga dörren ut.

Sedan ett par ord till alla som är på väg in, till alla som ställer sig som trädgårdstomtar framför snurrdörren och väntar på… nåt. Och när den inte börjar snurra av sig själv så backar de och ringer från porttelefonen, vid huvudingången, och frågar efter huvudingången. Till alla de som tittar på mig där utifrån medan de pratar. Till alla de som på uppmaningen ”knuffa på snurrdörren” ställer sig och rycker i den vanliga dörren.

Här sitter jag, 7 meter bort, och betraktar spektaklet och undrar var det gick snett. Folk fungerar så himla olika, det går inte att ändra på en punkt och tro att allt ska vara frid och fröjd sedan.

Men…

Ibland är man själv en av dem, en av de där som inte tog emot den uppenbara informationen, så man kan inte riktigt vara så hård mot dem heller. Man vet ju att man inte känner sig så skarp då…

/ Minelli